Vi träffade Lisle Turner, regissören till filmen Here and Now, som visas på BUFF den här veckan. För ett spännande samtal om filmklimatet idag och att leva i nuet.
Here and Now berättar historien om två ungdomar, Grace och Say som kommer från helt olika bakgrund. Grace växer upp i Londons förort och har en tuff pojkvän som hennes föräldrar ogillar medan Say lever ett stilla liv på landsbygden. Berättelsen börjar med att Grace och hennes föräldrar lämnar storstan. Londons gator, högt tempo, hög musik och tuffa attityder byts ut mot natursköna vyer, fågelkvitter och nyfikna grannar.
Lisle Turner som både har skrivit och regisserat Here and Now menar att filmer idag ofta håller högt tempo och berättar för publiken vad de ska tänka och känna. Lisle vill inte påverka publiken för mycket. Genom längre klipp, mindre byte av kameravinklar och diskret musik får biobesökarna en chans att reflektera och känna efter själva.
Väl ute på landet inser Grace att hon inte längre har någon mottagning i sin mobil. Hon är fast i ett hus på landet och tvingas umgås med sina föräldrar som har en problematisk relation. Mamman fortsätter att arbeta på semestern medan pappan vill att familjen ska ta tillfället i akt och spendera tid tillsammans, men under semestern glider dem längre ifrån varandra.
Grace som är rastlös och van vid högt tempo, galna fester och lättillgänglig underhållning vet inte vad hon ska göra på semestern. Snart lär hon känna grannpojken Say och i brist på annat att göra låter hon honom visa henne runt. Sakta växer deras relation fram men den är ständigt hotad av Grace mobil som ibland gör att hon får kontakt med omvärlden.
Lisle menar att vi människor alltid har haft saker som distraherat oss. Just nu råkar internet och det faktum att vi ständigt är uppkopplade vara en sak som hindrar oss från att leva i nuet. Vidare tycker han att stadslivet och landsbygden i England är två skilda världar som båda har mycket värde men skulle må bra av att blandas mer med varandra.
Personligen tyckte jag filmen var väldigt bra och precis som Lisle ville fick jag som åskådare verkligen möjlighet att känna efter själv. Lisle berättar att mycket av handlingen är självupplevt. Det är en väldigt mänsklig berättelse och som åskådare känner jag igen mig i mycket.
Thobias Franzén
BUFF-reporter
