En av BUFFs festivalbloggare Afsaneh Larsson såg The Year Dolly Parton Was My Mom och blev både upprymd och rörd.

Elizabeth Alison Gray, är en flicka på snart 12 år (även om det känns som en evighet tills dess) som växer upp i ett 1970-talets Kanada. Hon väntar på sin första menstruation som otåliga småbarn väntar på jultomten och letar febrilt efter sin egen grej, det som ska göra henne speciell. Det kan vara till exempel att kunna sjunga, men att få stora meloner till byst skulle vara gott nog det. När hon plötsligt får veta att hon är adopterad tar hennes identitetssökande med henne på en roadtrip som hon önskar ska föra henne till hennes riktiga mamma. Istället blir det en barnvänlig Thelma&Louise-resa tillsammans med hennes adoptivmamma som innan dess alltid trott att hon inte kunnat köra bil. En resa som tar henne till något så mycket större och verkligare, närmare henne själv och vem hon är.

The Year Dolly Parton Was My Mom är imponerande nog Tara Johns debutlångfilm. Sällan har en ung flickas bryderier skildrats med sådan fingertoppskänsla och värme. Imponerad blev även självaste Dolly Parton när hon efter många om och men fick manuset i sina händer och kunde läsa det. Producenten Barbara Shrier som är i Malmö för att representera filmen berättar hur det tog fyra år att färdigställa manuset, fila på och putsa det alldeles felfritt. De visste att de bara fick en chans att få Dolly Parton med på produktionen så det fanns ingen plats för misstag. Utan henne skulle det inte bli någon film. Efter två år fick de äntligen det glädjande beskedet att om filmmakarna kunde tänka sig att överväga att plocka bort ett par svordomar ur manuset kunde Dolly Parton tänka sig att hjälpa till på alla sätt hon kunde, gratis.

Filmen är inte självbiografisk i den mån att Tara Johns själv är adopterad, men precis som många andra har hon, i sin jakt på sin egen identitet fantiserat om att hennes riktiga mamma kanske inte var hennes riktiga mamma ändå, för kanske var det Joni Mitchell? Året då Tara Jonhs föddes var nämligen samma år som Joni Mitchell hade fött ett barn hon fick lämna ifrån sig. Att ha en biologisk mamma som var känd och talangfull så det yrde om det måste ju smitta av sig på hennes dotter, så hon också blir sådär speciell.

Det här är en pricksäker film med ömsint humor för alla flickor som letar efter sig själva, för alla mammor som letar efter sig själva, för alla som någon gång varit flickor och för de som har trott att flickor bara pratar om barbies och pojkar när de växer upp. Ja, för alla andra också.

Afsaneh Larsson