Intervju med Mattias Axelsson & Stefan Berg

 

Ikväll är det äntligen dags för världspremiären av Stefan Bergs “Vägen till Cannes”, dokumentärfilmen om projektet BUFF för Alla! Vi lyckades få tag på Stefan Berg och Mattias Axelsson (En av huvudpersonerna i filmen) för intervjuer där de berättar om den resan som filmandet har varit och lite mer därtill.

Enjoy!

Mattias Axelsson

Hej Mattias Axelsson! Vad har “BUFF för alla”- projektet inneburit för dig?

Det har varit en intressant och unik upplevelse på många sätt. Jag har lärt mig samarbeta och att kunna acceptera mina defekter, och hur man vänder det till något positivt om man bara har folk runt om en som tror på en.
Hela dokumentären har varit jätterolig och jag lärde mig mycket om att till exempel göra film, och jag lärde mig att glömma bort kameran när jag blev filmad.

Jag fick även chansen att göra en egen film med professionell kamerautrustning. Det var otroligt roligt men stressigt då vi började att skriva manus en månad innan Cannes 2013.
De roligaste minnena från projektet är nog faktiskt från Cannes. Att bara få vara där och se eliten inom branschen och veta hur bra det faktiskt kan gå om jobbar riktigt hårt.

Vi får veta i dokumentären att du även praktiserade på BUFF, hur var det?

Att praktisera på BUFF var otroligt roligt, och det har hjälp mig mycket. Jag har fått upp ögonen på riktigt för hur det är att jobba med film, och det har bara gjort mig än mer säker på vad jag vill göra i framtiden.

Hur kändes det att vara i Cannes och marknadsföra eran egna film?

Det var riktigt spännande att vara där den gången med en egen film, det var väldigt nervöst för vi visste ju inte hur den skulle bli bemött och om någon ens skulle vilja se den. Men det gick ju bra och vi fick fin repsons. Filmen blev lagd på is efter Cannes på grund av att alla som jobbade med den skulle börja på nya skolor eller hade svårt att hitta tid till att göra om den. Men man vet aldrig, i framtiden så kanske vi tar upp den igen.

Hände det något spännande som inte visas i filmen?

En grej hände när jag och en praktikant stod och väntade utanför en visning som vi inte hade biljett till. Jag gick, naiv som jag är, upp och började prata med vakten som tittat på biljetterna och ignorerade totalt den kilometerlånga kön som var bredvid. Jag frågade hur många platser det fanns i biografen. Han svarade argt att man måste ha biljett och bad oss att gå, så vi ställde oss en bit bort och pratade om vad vi skulle göra näst. Då kom en svettig kille springandes och gav oss två biljetter till visningen av James Francos film “As I Lay Dying”. Det var en rolig upplevelse att få var i samma salong som James Franco.

Vad gör du nuförtiden?

Jag studerar för närvarande på Malmö Folkhögskola, jag läser kultur och pluggar upp gymnasiebetygen. Just nu har jag inga järn i elden förutom det, men hoppas på att till sommaren kunna fokuserar på att skapa film, få kontakter och så småningom kanske även jobb.

Har ditt liv förändrats i och med ditt arbete med BUFF?

Ja, det är klart mitt liv ha påverkats, det är svårt att veta hur det skulle sett ut annars. Men inte så här, det är jag helt säker på. Jag vet bara att jag är otroligt tacksam för allt BUFF har gjort, och för att jag har träffat så fina människor.

Stefan Berg

Hej Stefan Berg! Hur kom det sig att du ville göra “Vägen till Cannes”?

Jag blev tillfrågad av Julia Jarl om jag ville dokumentera BUFF:s projekt ”BUFF för alla”, så från början var det inte tänkt att det skulle bli en ”riktig” dokumentärfilm. Däremot var de bestämda med att det skulle vara jag och ingen annan som gjorde dokumentationen, vilket ju var smickrande. De gav mig dessutom helt fria händer och en ok budget.

Redan vid det första inspelningstillfället när jag besökte skolklassen med Mattias, Dennis och de andra killarna kände jag en stark energi i rummet. Jag blev direkt fascinerad av de olika individerna och den anslående gruppdynamiken. Ganska snart utkristalliserade sig två individer som varandras motsatser – den drivande och energiska Mattias och den tillbakadragna och tysta Dennis. Efter att ha genomfört intervjuer med killarna bestämde jag mig för att lägga fokus på dessa två individer. I det första experimentet i klassen fick killarna göra en film tillsammans. Mattias tog kommandot bakom kameran medan Dennis spelade en alkoholiserad styvpappa på ett övertygande sätt.
När vi var i Cannes första gången och Mattias uttalade en tydlig målsättning att någon gång få komma tillbaka till Cannes med en egen film att visa upp var väl första gången jag insåg att jag hade vittring på en spännande historia. Då började jag tänka film. Och att få med Dennis på resan var givet.

Hur var det att följa människorna bakom BUFF?

Det här är ett av de roligaste, mest lustfyllda och lättarbetade projekt jag jobbat med. Detta beror på att alla inblandade har haft en sådan positiv inställning. Allt har varit möjligt och vi har varit som en stor, brokig familj med väldigt självklara roller. Redan från början hade jag tänkt att det krävdes någon eller några karaktärer i filmen som representerade BUFF:s projekt och jag frågade tidigt Julia om hon var villig att axla den rollen. Julia sa ja direkt om än med viss blygsamhet. Jonas kom in i filmen naturligt som killarnas mentor. Detta har varit en balansgång rent berättarmässigt. Samtidigt som berättelsen behöver en hand som styr och sätter igång projekt för killarna har jag velat tona ner det faktum att filmen ”beställts” av BUFF. Denna balansgång tror jag har lyckats just på grund av att personerna från BUFF blivit karaktärer i filmen, människor av kött och blod. En rolig twist är att Julia och Jonas är ett par.

Hur känner du inför det färdiga resultatet?

Jag är mycket nöjd med resultatet, och glad över att jag höjde ribban vartefter jag såg potentialen i karaktärerna och berättelsen. Filmen överträffar mina förväntningar och jag är förvånad över intresset för filmen. Jag hade till exempel inte förväntat mig en premiär på Doc Lounge.

Vad har filmen betytt för dig personligen?

Som med alla filmer jag gjort så handlar det om att som filmare identifiera sig med de människor man filmar. Min metod är att ”bli” de jag filmar. På detta sätt garanterar man karaktärerna både kärlek, omtanke och lojalitet, vilket skapar en trygghet. I gengäld får jag dela de erfarenheter som karaktärerna gör. Jag tror jag lärt mig av både Mattias och Dennis att man är kapabel att utmana sina begränsningar och hinder i större utsträckning än man anar. Av BUFF har jag lärt mig att inga projekt är omöjliga bara man tror på dem och helt enkelt agerar som att de är möjliga.

Vad sysslar du med i dagsläget?

Jag håller på med att färdigställa en stor dokumentär om sångaren och låtskrivaren Björn Afzelius – ”Tusen Bitar”, ett projekt jag gör ihop med Magnus Gertten. Filmen går upp på bio i Sverige och Norge efter sommaren. Sedan jobbar jag på min nästa egna film – ”Who the f-k is Stefan Berg?” – en experimentell film om min barndom och varför jag blev som jag blev. Jag tyckte det var dags att vända kameran mot mig själv och få uppleva allt det jag utsatt mina tidigare karaktärer för, och lite till.

Slutligen, vad betyder BUFF för dig?

Jag har 8 barn (10-25 år) och vi brukar komma ett gäng på invigningsfilmerna. Själv är jag evigt ung. Sedan är flera av de som jobbar inom BUFF mina goda vänner. Jag tycker det är fantastiskt att Malmö har en egen filmfestival i världsklass.

Sarah Olsson
BUFF-Reporter