Framtidstro och hopp av Maria Bolme

Maria Bolme arbetar med barn och kultur i olika sammanhang, både som skapande kreatör inom film och tv, med delaktighetsfrågor, som lärare och föreläsare och i olika sociala och samhällstillvända kulturprojekt. Hon är också utbildad kognitiv samtalsterapeut. Denna text bygger på en presentation hon höll i samband med ett dialogmöte arrangerat av Kulturförvaltningen i Malmö på temat ”Barn & ungas rätt till kultur” den 23 april 2013. 

Framtidstro och hopp – om kulturens kraft och betydelse

Jag tror på kulturens kraft att skapa mening och självkänsla i en föränderlig tid. Jag tror på att bygga inre värden, att skapa dialog och visa att vi alla tillhör en gemenskap och ingår i ett sammanhang. Jag tror på att visa barn att de spelar roll. Att det spelar roll vad de gör eller säger. Både det som är bra och det som är dåligt. För det i sig är meningsskapande och ger framtidshopp.

Många barn är rädda för att bli stora. Den största gåvan vi kan ge våra barn är att det är roligt att vara vuxen med allt vad det innebär av att få ta ansvar, bestämma över sig själv, tjäna egna pengar och vara en del i samhället. Att vara behövd och ingå i ett sammanhang helt enkelt.

Pippi Långstrump är en figur vi starkt förknippar med att ”aldrig vilja bliva stur”, men egentligen har ju Pippi allt det som vi tänker att vuxna har. Hon bor ensam i ett stort hus, hon bestämmer över sig själv, hon sover när hon vill och hon har obegränsat med pengar. Så egentligen är hon kanske en vuxenförebild.

Men det hon inte har är det negativa som vi eller barn förknippar med vuxenlivet: Reglerna, konformiteten, tidspressen, pengajakten och fantasilösheten. Bilden av vuxna som tillknäppta. (Pippi är spontan, infallsrik och full av ifrågasättande. Hon är omtänksam, delar med sig av sina pengar, är empatisk och har tid – oändligt med tid.)

Barn vet att de är en tärande faktor i detta samhälle som så tydligt delar upp i tärande och närande. Att de kostar tid och pengar. Dessutom vet de att de antagligen inte kommer få vare sig jobb, bostad eller kvalitativ utbildning när de blir vuxna. Många är livrädda för att komma efter, hamna utanför och växa upp i hemlöshet och armod. De är rädda att samhället ska raseras och att framtiden ska målas i dystra och grå färger. Det gäller även barn från väl fungerande hem och som trivs i skolan. För detta är vad vi vuxna signalerar till dem. Det är det här de läser i tidningen varje morgon och hör i var och varannan debatt på tv: Att allt var mycket bättre i den gamla skolan. Jag undrar vad som händer med ett barn som älskar att gå till skolan och tycker att de lär sig en massa nya spännande saker varje dag, att ständigt får höra hur usel den nya skolan är? Och framförallt, hur ska de då vilja ta gemensamt ansvar för framtiden och samhället? När de på förhand är dömda att misslyckas?

Kulturmöten är en motkraft till detta. De öppnar inte bara sinnet på sin publik och banar väg för nya tankebanor och sätt att leva och förhålla sig. De är också i sig, något så unikt som vuxna som gör något för barn helt utan någon annan orsak än att roa, oroa och engagera. Till synes utan mål och syfte. Bara det är hisnande.

De flesta barn och ungdomar uttrycker en dröm om gemenskap, om fred och solidaritet. De vill precis som vuxna ha lugn och ro, kärlek, trygghet och känna sig stolta över sig själva och det samhälle de lever i. De vill älska sin skola och vara stolta över den.

Vi måste ge dem motbilder som ger inspiration, kraft och identitet. Visa andra som tänker och drömmer som de, i hela landet, över hela världen och i alla generationer. Visa att vi hör ihop. Historiskt och geografiskt. Film och scenkonst ger oss en gemensam känslomässig berättelse om livet.  Det är genom känslor vi bygger broar och river barriärer.

De måste få berätta om sina egna liv. Vi behöver lyssna och ta in deras historier och skapa en dialog om var de är, vad de vill och drömmer om. Vi måste berätta för dem att de inte är ensamma, att de spelar roll och att de behövs.

Berättelserna tar oss till andra världar, yttre som inre och bygger broar mellan varandra och inom oss själva. De måste få lära sig att formulera sig själva och sin tid. Det ökar självkänslan och stärker det egna jaget. Vi lär oss långsamt att lära känna oss själva när vi fogar samman egna och andras upplevelser till en helhet.

Idag lever vi alla i en tid då yttre värden, resultat och prestation är i fokus. Det handlar om att synas, höras och att leverera. Hela tiden. Du ska plugga, jobba, avancera och förflytta dig. Vara i ständig rörelse och inte stanna upp och reflektera, då kan du halka efter, bli omkullsprungen och förbipasserad – hamna utanför.

Vi vet att stress leder till en av våra vanligaste folksjukdomar, depression och att den ökar. Självmord är den dödsorsak som ökar mest bland unga människor idag. Det är idag dubbelt så vanlig att dö av självmord som i en trafikolycka.

För barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör. Kultur handlar om att visa, diskutera och vända ut och in på normer och värderingar. Att vara förebilder och ge barnen hopp om framtiden, sitt liv och sin hälsa. Det handlar också om att ge berättelser och alternativ till det vi matas med idag. Där kan kulturen göra underverk.

Kultur skapar och ger oss berättelser om vad det är att vara människa. Tar oss ur ensamheten och pratar om de stora livsfrågorna. Och framförallt det egna, gemensamma skapandet skapar tillit och river barriärer. Att samarbeta kring något som inte ska leda till något mätbart resultat.

Genom eget skapande kan barnen få ut sin oro och sin frustration. Genom andras och egna berättelser får vi uppleva andra världar och pröva nya tankar. Att öva på att uttrycka sig och pröva sina egna och andras tankar är en stark faktor i delaktighets- och demokratiprocesser. På det sättet kan barnen bearbeta sina tankar och låta fantasin öppna upp. Med hjälp av goda konstnärspedagoger utan pekpinnar kan de få uttrycka precis vad de vill. Och ställa frågor. Det är det viktigaste av allt.

De måste få ställa vilka frågor som helst och känna att vuxna inte väjer eller blir rädda för deras tankar och uttryck. Om vi inte har svaren, kan vi säga det och söka dem tillsammans. Kultur handlar om att söka svar. Det handlar om att ställa frågor. Frågor om livets mening, om kärlek, om gemenskap, utanförskap och ensamhet. Skapandet är i sig prestations- och resultatlöst och det öppnar för samtal som inte skulle dyka upp i en annan miljö.

Maria Bolme